I podden Wallnor och PM den 26 maj i år gjordes en jämförelse av kostnadsskillnaden för produktion av elbilar mellan Kina och Europa/USA (=västvärlden) baserad på en rapport från Rhodium Group. Man konstaterade att allt annat lika är kostnaderna för kinesiska företag betydligt lägre än västerländska och att skillnaden endast till en ringa del kan förklaras med statliga subventioner eller lägre arbetskraftskostnader. Istället beror skillnaden framförallt på att kinesiska företag har en effektivare försörjningskedja tack vare en djupare vertikal integration vilket möjliggörs av att man i högre grad arbetar med tillverkning i egen regi (70%) i motsats till västerländska företag (33%). Till detta kommer också en generellt lägre overheadkostnad (bl.a. för R&D). Man kan då påminna sig framlidna organisationsforskaren vid Handelshögskolan i Stockholm Mats Tystrup som betonade just vikten av helheter istället för delar.
Även Northvolts fd VD Peter Carlsson med erfarenhet från såväl Tesla som Ericson menar i sin nyligen utkomna bok om Northvolt att: ”kostnader sänkes med hjälp av s.k. vertikal integration genom att ta över och slå ihop flera steg i leveranskedjan” (sid 34).
Denna bild bekräftas av en jämförelse mellan krisföretaget Volkswagen och Kinesiska BYD där Volkswagen är en traditionell västerländsk ”sammansättningsfabrik” medan BYD har produktion i egen regi av strategiska delar (batterier, elektronik och drivlinor), och därmed har en helt annan kostnadskontroll liksom möjlighet och flexibilitet att snabbt skala upp.
PM Nilsson VD på tankesmedjan Timbro gör i podden ovan en parallell till när japanska bilföretag (Toyota) införde lean på 80-talet som ju också bygger på ett helhetstänk med fokus på kundvärde.
Enligt konsultföretaget Effso är en flaskhals för implementering av AI just tillgången till data vilket torde vara lättare med tillverkningen i egen regi. Kan det vara så att för att få full utväxling av AI krävs just helheter istället för delar? – vilket ju är att vända upp och ner på traditionell västerländsk industrilogik.
Traditionellt har industrilogiken sen industrialiseringen byggt på specialisering och arbetsfördelning vilket har skapat ett mervärde för helheten och därmed ekonomisk tillväxt, vilket väl dokumenteras av Johan Norberg i hans senaste bok (ss367).
En annan bild ges av bl.a. professor Magnus Henreksson vid IFN som menar att skillnaden mellan Kina och västvärlden beror på att man i Kina prioriterar marknadsandelar (volym) framför krav på lönsamhet vilket, på sikt, leder till att man håller liv i döende näringar dvs inte bejakar ”kreativ förstörelse”, och därför inte har en långsiktigt hållbar strategi.
I en artikel i Kvartal spekulerat Ola Wong i om att skillnaden mellan Kina och västvärlden ligger i bättre förmåga att samordna kunskapsekonomin med traditionell varuproduktion?
Oberoende vilken bild som är den rätta så kanske man ska ställa sig frågan om den traditionella vägen att dela upp förädlingskedjan i delar och specialisera sig på varje del har nått vägs ände (man kan inte skära tunnare skivor av limpan längre om det ska fortsätta att vara en limpa)? Eller om den inte är tillämpbar i dagens kunskapsekonomi?? Hur som helst torde ansträngningarna att neutralisera konkurrensfördelen genom tullar vara helt dödfödd, och problemen för västerländsk bilindustri mycket djupare och mer strukturell än en diskussion om några tullsatser.
Värmdö i juli
Anders Kron