Jag hade innan pandemin ett uppdrag för tankesmedjan Fores att i seminarier och artiklar problematisera kring distansarbetets möjlighet att vara en lösning på miljö och klimatproblem. Under pandemin kunde vi ju konstatera att distansarbetet fungerar (tvärs emot alla förutsägelser) och att vi därför efteråt fått ett ökat medarbetarkrav på möjlighet att kunna arbeta hemifrån på distans några dagar i veckan.
Däremot har det visat sig att effekten på miljö och klimat är mer komplicerade än vi trodde 2019 åtminstone på kort sikt, exempelvis tvingas kollektivtrafiken reducera sina turer pga det minskade resandet som distansarbetet medför – vilket gör den mindre attraktiv.
Problematiken påminner om den som Miljöpartiet står inför när man pläderar för en minskad biltrafik vilket för att vara trovärdigt kräver en utbyggnad av kollektivtrafiken i förhand – en kombination som är svårt att ekonomiskt motivera.
Det har också visat sig att de långsiktiga problemen med ledning och styrning av verksamheter är större än vad den förhållandevis korta prövoperioden under pandemin visade. Det är helt enkelt svårt att vara chef med frånvarande medarbetare.
Vi har därför under senare år sett en trend tillbaka till arbetsplatserna dels för att medarbetarna uppskattar den sociala samvaron och att för att kreativ verksamhet faktiskt kräver att man träffas, men också i som ett led att underlätta & möjliggöra ledning och styrning av verksamheten. Senast i raden är Scania som slopar möjligheten till distansarbete.
En under våren publicerad studie från Ratio visar att en nivå på distansarbetet på 1–2 dagar per vecka är det vanligaste och att det har legat där sen pandemin, men att distansarbetet bland chefer är lägre och minskar.
I en annan studie från Lunds Universitet konstateras att traditionellt sätt att arbeta med ledarskap försvåras vid distansarbete och att det därför innebär en ökad arbetsbelastning för chefer. Dessutom måste formerna för kommunikation utvecklas vid övergång till mer av hybrid organisation. Man menar att det kräver ett ”tankeskifte” där arbetsplatsen blir mer av en mötesplats för social samvaro och möten och mindre en plats där arbetet verkligen utförs. Detta stöds ju av den pågående strukturomvandling från industri- till kunskapssamhälle (tjänstesamhälle eller postindustriellt samhälle), som i ökad grad innebär att arbete kan utföras oberoende av fysisk plats.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att distansarbetet (eller hybrida organisationer) nog är här för att stanna men att det som så mycket annat måste anpassas till den unika situationen och verksamhetens art vilket bara bekräftar att de generella lösningarna (one size fits all), modellerna eller styrsystemen såsom Baskontoplanen eller system S (styrning i staten) är borta för alltid.
Nynäshamn i juni
Anders Kron