Jag läste under julhelgerna Dan Ahlanders bok om romarrikets fall, kompletterad med reflektioner om och paralleller till vår samtid. Tidigare har jag också läst Johan Norbergs senaste bok liksom Carl Benedikt Frey bok ”How progress ends”. Parallellerna är slående – alla tre konstaterar att kulturer av centralisering, samordning, stordrift, standardisering och skalfördelar mm leder till med tiden till stagnation eftersom det hämmar möjligheten till den individuell kreativitet och lokala initiativ, entreprenörskap, innovation och därmed utveckling.
Vi kan se paralleller här i Sverige med den övertro på skalfördelar och stordrift som fanns inom såväl privat som offentlig sektor under efterkrigstiden fram till och med 70-talet och som (tillsammans med ett skattesystem och hot om löntagarfonder) effektivt hämmade all näringslivsutveckling och nyföretagande, dessutom negligerande det faktum att det faktiskt också finns något som heter skalnackdelar.
Vi ser tyvärr också samma trend inom EU förnärvarande, delvis understödd av Draghi rapporten, med mycket tal om samordning mellan länder inom olika områden, trots att den samordning som faktiskt redan är beslutat (handel med tjänster, utrikespolitik & kapitalmarknad) inte ens är genomförd. Ett konkret exempel är förslaget om lättnader i konkurrenslagstiftningen i form av reglerna för företagssammanslagningar. EU:s styrka är ju inte att alla är lika utan snarare att utnyttja skillnaderna (komparativa fördelar) mellan länderna.
Naturligtvis ska hoten om snedvriden konkurrens pga. statliga subventioner till näringslivet framförallt från Kina (men också västländer som USA, Frankrike och Tyskland) bemötas, men det behöver inte göras med exakt samma medel. Tvärtom är det så att små öppna ekonomier (som Sverige) med små hemmamarknader aldrig kommer att kunna konkurrera med statssubventioner med ekonomiska stormakter som Kina, USA, Frankrike m.fl. Det är alltså framförallt i vårt intresse att den fria handeln och konkurrensen upprätthålls, i så hög grad som möjligt. Att i det läget svara med samma mynt är kontraproduktivt!
Även inom delar av den gröna rörelsen finns en omfattande övertro på att med statlig styrning, centralisering och planekonomi kunna lösa vår omfattande miljö och klimatproblemen, trots att en omfattande erfarenhet (Sovjet, Kina, Cuba, Venezuela) pekar på raka motsatsen. Intressant att notera är att Miljöpartiet modell 1990 talet arbetade för småskaliga lösningar, fler småföretag, friskolor och ändringar i lagen om anställningsskydd.
Låt gärna samhället ha en aktiv del i utvecklingen av näringslivet inom sina ansvarsområden såsom infrastruktur, grundforskning, utbildning, arbets- & bostadsmarknad mm, men låt oss inte upprepa misstagen från 60 talet med den s.k. aktiva industripolitiken.
Värmdö i maj,
Anders Kron