Partiledardebatten i oktober förra året i SVT har initierat en diskussion om det svenska debattklimatet. Frågan var också uppe i SR:s lördagsintervju den 3 jan och jag har själv haft frågan uppe i den här bloggen. Likaså har Kvartal i ett antal artiklar och krönikor uppmärksammat frågan.
Det verkar finnas två drivkrafter:
- Skillnaderna i sakfrågor mellan blocken har minskat sen senaste valet i och med att socialdemokraterna har närmat sig Tidö partierna inom allt fler sakområden (försvar, immigration, kriminalpolitik mm) och när skillnaderna minskar så ökar tonläget och därmed användning av medvetna misstolkningar av motpartens politik liksom t.ex brunmålning eller personangrepp. Jenny Strindlöv på Kvartal har skrivit tänkvärt om detta under rubriken ”när verkligheten inte passar narrativet”
- I ett nytt medialt landskap med sociala medier så ökar behovet hos s.k. ”gammelmedia” att ”jaga klick” genom att skapa en konfrontation som ofta inte finns i verkligheten. Vi kan se det regelbundet i SVT:s Aktuellt när två politiker ställs mot varandra istället för att som under pandemin och början av Ukrainakriget ha en inkallad expert som förklarar situationen för tittarna.
Det finns också sedan länge ett elitistiskt inslag i debatten framförallt inom miljö/klimat och kulturpolitiken: ”folket ska utbildas och uppfostras till att förstå bättre”, som är ganska otäckt och väldigt långt ifrån definitionen av demokrati som ju bl.a. innehåller att folket ska styra inte styras (”makten utgår från folket”). Både Erika Bjurströms och Karin Petterssons senaste böcker utgör exempel på detta.
En orsak till utvecklingen är säkert en ändrad mediestruktur där de framgångsrika journalisterna inte längre sitter på redaktioner utan har blivit enmansföretagare och därför behöver bygga sina egna varumärken.
En annan kan vara ett till synes ökat behov att bryta med åsiktskorridoren. Vi har på senare tid fått ett antal aktörer (Stockholm Report, 100%) inom en del av det politiska spektrat som det för några decennier sedan inte skulle varit acceptabelt för en journalist att verka inom. Kanske ser vi också en trend att journalistik ska utvärderas av läsarna/lyssnarna/tittarna, inte av journalistkollegor? Vad som är åsiktskorridoren bestäms dock fortfarande i hög grad av etablerade media som public service och de stora mediehusen.
Min slutsats blir att det är önskvärt för väljarna (och därmed demokratin) med mindre av pajkastning och mer av resonemang och analys mellan aktörer som tycker olika i en sakfråga, eller av en sakkunnig i denna fråga. För detta krävs kompetenta och pålästa debattledare som kan föra ett resonerande samtal. Så har inte varit fallet i exempelvis SVT:s aktuelltsändning. Bytet av programledare i Agenda från Camilla Qvartoft och Anders Holmberg till Tomas Nordenskiöld utgör dock ett steg i rätt riktning.
Vad gör man då som samtalsledare om en eller båda parterna struntar i (det överenskomna) upplägget och istället ägnar sig åt egen marknadsföring eller förtal av motparten, som exempelvis på ett SNS seminarium häromdagen? Det är kanske där vi ha utmaningen för framtidens journalister/samtalsledare/debattledare och/eller facilitatorer?
Värmdö i april
Anders Kron