Jag skrev i april förra året ett inlägg på denna blogg kring företagande och om vikten att se långsiktigt och komma bort från den s.k. kvartalskapitalismen.
Under hösten 2025 anordnade tankesmedjorna Fores och Arena ett seminarium kring kooperativ som alternativ företagsform. Som underlag hade Arena låtit journalisten Katrine Kielos skriva en essä i ämnet, där hon konstaterar att aktiebolagsformen skapar ett fokus på ägaren, och vill man ha ett mer samhällspolitiskt fokus på näringslivet så krävs andra associationsformer såsom exempelvis kooperativ.
Vad man glömt bort (eller låtit bli att säga) är de väldokumenterade mycket dåliga erfarenheterna från kriserna i den svenska konsumentkooperationen beskrivna bl.a. i Sara Kristofferssons bok om KF, som också väl dokumenterar problemen med målkonflikter i kooperativa företag mellan ekonomiska och politiska värderingar, något som jag själv också har upplevt i såväl kooperativt som offentligt ägda företag.
Likaså har Arena låtit professor Bo Rothstein skriva en rapport kring löntagarägda företag där han konstaterar att Sverige har ovanligt få löntagarägda företag trots att dessa är både mer produktiva och innovativa. Enligt rapportförfattaren beror fåtalet företag på ett historiskt motstånd från vänster- och delar av fackföreningsrörelserna. Det är dock oklart ”vad som är hönan och vad som är ägget” när det gäller produktivitet och innovation dvs om det just är löntagarägandet som är drivkraften eller om samma effekt när det gäller samsyn mellan ägare och personal kan uppnås med andra sätt, exempelvis med personalkonvertibler, optioner eller partnerskap.
I rapporten förklaras skillnaden i produktivitet och innovation med ett resonemang som bygger på ett antagande om motsättning mellan arbete och kapital som säkert stämmer i ett industrisamhälle, men är mer oklart (kanske tom omvänt?) numera. Vid en debatt på Arena om rapporten konstaterades det att frågan överhuvudtaget inte är kontroversiell så länge valet är frivilligt.
Intressant och relevant i det här sammanhanget blir då en studie nyligen från University of Tennessee av Melissa S. Cardon om att den klassiska uppdelningen i ägare och kapital är irrelevant och att man istället måste fokusera på vilka kompetenser (sk joiners) som är kritiska för verksamhetens långsiktiga överlevnad och framgång.
Hela denna problematik aktualiseras ju av den pågående strukturomvandlingen från industri- till tjänste- eller kunskapssamhälle vilket ju torde innebära innebär fler och mindre företag alla med större beroende av de anställdas kunskap. Men problemet är nog inte associationsformen utan (som vanligt) människorna bakom. Min egen erfarenhet är exempelvis att kooperativa och andra idébaserade lösningar fungerar väldigt bra så länge idealisten (=företagaren?) finns kvar, men därefter dör dom oftast sotdöden. Det vi behöver är alltså inte så mycket nya regelverk utan snarare ett ”klimat” som stimulerar idealister/entreprenörer/företagare eller anställda att på lång sikt engagera sig vare sig det sker i aktiebolag, kooperativa- eller personalägda företag. Det här ”klimatet” behöver också möjliggöra en långsiktig utveckling av verksamheten dvs även säkerställa överlåtelse mellan generationer men att man samtidigt bejakar att långsiktighet inte betyder bevarande utan att Schumpeters lag om kreativ förstörelse fortfarande gäller.
Ändå är det nog så att det skulle behövas någon mellanform mellan dagens aktiebolag och handelsbolag dvs en associationsform mellan inget och fullt personligt ansvar. Denna fråga har också varit uppe för diskussion i en bok av Per Molander.
Värmdö i april
Anders Kron