Det talas ofta om problemet med politiker som går direkt från ungdomsförbund till kommunpolitik och sen till riksdagen som politiska broilers, och att dom borde tvingas ha erfarenhet från verkligheten (vad det nu är?). Efter att under julhelgerna ha läst en bok av Mats Alvesson undrar jag om inte detta också gäller forskarkåren, som ju på samma sätt oftast går direkt från studier via doktorandtjänst till någon tjänst inom akademin.
Missförstå mig rätt, jag tycker att det ligger mycket i Alvessons tankegångar om funktionell dumhet och har själv refererat till det i artiklar och whitepapers, men inte på det kategoriska sätt som det presenteras i boken.
Det här problemet är inte unikt för Alvesson. Vi har exempelvis forskarkårens till synes eviga kritik mot konsulter, som säkert är befogad, men inte på det kategoriska sätt som den framförs av t.ex Mats Alvesson men också Susanna Alexius, Staffan Furusten, Bo Rothstein m.fl. Dessutom slår kritiken tillbaka emot dom själva eftersom de flesta forskare själva är uppdragstagare (=konsulter?) i någon form.
Problemet är nog snarare att såväl politiker som forskare, journalister, tankesmedjor, intresseorganisationer, PR-byråer och många andra är en del av en expanderande ”tyckarindustri” som alltmer fjärmar sig såväl geografiskt som funktionellt från den verklighet som den ska stödja.
Ett konkret exempel är den eviga debatten om behov av akademisk utbildning t.ex. av civilingenjörer. När företagen som ska anställa dessa personer via sin intresseorganisation Företagarna påpekar att de inte efterfrågar personer med akademisk- utan bara med eftergymnasial utbildning exempelvis tekniker, så sågas de med fotknölarna av en ”chefsekonom” på ett fackförbund som (enligt Linkedin) aldrig satt sin fot på ett verkstadsgolv.
Likadant är det med tankesmedjan Katalys eviga refererande till ”arbetarna” såsom varande Sveriges befolkning, trots att de för det första i den pågående strukturomvandlingen blir allt färre, i allt mindre grad är medlemmar i de LO förbund som finansierar Katalys och i allt högre grad inte röstar på det parti som dessa LO förbund finansierar.
Vad kan vi då göra åt detta? Vi kan börja med att ifrågasätta vem som representerar vad? Den expanderande tjänstesektorn består ju framförallt av mindre och medelstora företag som kanske i högre grad representeras av organisationen Företagarna än organisationen Svenskt Näringsliv. Kanske är det representanter därifrån som borde bjudas in till tankesmedjornas och forskningsinstitutens alla paneler? Eller att ha obligatorisk närvaro i alla dessa paneler av någon som verkligen arbetar (inte en intresseorganisation) i den aktuella branschen eller området. Det skulle förmodligen begränsa antalet seminarier men definitivt höja kvalitén på det som kommer ut av dem.
Värmdö i februari
Anders Kron