Jag skrev under 2025 flera artiklar om valfrihet i välfärden eller det som ibland kallas ”marknadisering”, och konstaterade också att det finns brister i det system som lagen om valfrihet och friskolereformen representerar, samt att det verkar finnas en fullständig oförmåga och oenighet (ovilja?) att göra något åt det. Det bekräftas av ekots lördagsintervju den 3 januari i år där Tove Lifvendahl från Svenska Dagbladet konstaterar att de borgerliga partierna ”inte vårdat sina reformer”.
Opinionsläget är ju sådant att ungefär 60–70% av väljarna vill behålla valfriheten i välfärden och ungefär lika många vill begränsa vinsterna hos aktörerna, dvs möjligheten att gå tillbaka till det som vissa debattörer lite raljant kallade ”DDR Sverige” medan andra använder begreppet ”när Sverige var lite mer som Sverige”, finns inte. Hur skulle då ett system som behåller valfriheten men åtgärdar de brister som användningen av kvasimarknadsmekanism skapar, kunna se ut?
När det gäller vården så inventerar läkaren och debattören Fanny Nilsson i en reportagebok de system som finns i andra länder och konstaterar att Holland har ett väl fungerande system med statlig reglering men i helt privat drift och Spanien ett system med kombination av privat och offentlig drift (motsvarande det som Sverige hade innan 1970) och med hög tillgänglighet.
På skolans område har Andreas Bergh och Joakim Wennberg i en analys från 2024 konstaterat att skillnaderna mellan traditionella marknader och sk kvasimarknader är större än vad vi tidigare trott och att ”det behövs tydlig reglering av vilka kvalitetsaspekter som ska följas av huvudmännen, samt mekanismer för att aktörer som inte lever upp till kraven ska lämna marknaden”
På både skolan och omsorgens område har Niklas Elert och Magnus Henrekson gjort en utvärdering 2025 och konstaterar att för att kvasimarknader ska fungera så ställer det stora krav tydlig målformulering, säkerställd informationsspridningen och att rutiner finns så att aktörer som inte lever upp till kraven verkligen lämnar.
Dessutom har vi de tidigare studierna av valfrihetsreformerna generellt av Laura Hartman (2011) respektive av Henrik Jordahl och Mårten Blix (2021), som båda visar att den ekonomiska effektiviteten inte har ökat men att valfriheten och, kundnöjdheten har gjort det.
Vad ska vi då göra?
Vinstförbud har diskuterat i åratal (decennier?) men förutom problemet att definiera begreppet vinst (jmf diskussionen om ”övervinster” i löntagarfondsdebatten på 70-talet) så löser det inte problemen med friskolereformen och LOV. Dessutom skulle det lätt kunna kringgås vilket bl.a. Bergh & Wennberg har påpekat. Liberalernas alternativa förslag att förbjuda aktiebolag saknar politisk förankring (kanske också inom Liberalerna?) och skulle också lätt kunna kringgås, förutom att det skulle ha negativa effekter på den svenska kapitalmarknaden.
Att begränsa etableringsfriheten har föreslagits av oppositionspartierna och jag har själv i tidigare blogginlägg varit inne på att den är organisationsteoretiskt ologisk. Problemet är bara att ansvaret för detta måste nästan läggas på kommunerna och regionerna eftersom dessa är ansvariga för skolan, vården och omsorgen, och då får de ett kombinerat myndighetsansvar och utövaransvar – vilket kommer leda till problem! Trots det, verkar det som det är den vägen som regeringen planerar att gå.
Ett alternativ till denna lösning är den som ofta framförs från ledande socialdemokrater nämligen att slopa lagen om valfrihet och istället uppdra åt kommuner och regioner att upphandla en eller flera alternativ till offentliga leverantörer. Nackdelen är att kostnaden för uppföljning och styrning blir betydande, samt att kommuner och regioner ”hamnar på två stolar” och blir både myndighet och utövare, med stor risk för politisk styrning vilket torde begränsa valfriheten. En annan nackdel som bl. a Bergh & Wennberg påpekar är att denna modell inte stimulerar till den nödvändiga innovations och effektivitetsutvecklingen inom respektive område.
Det förefaller som trots problemen den enda framkomliga vägen är att kombinera etableringsrätten med tydliga krav från befintliga tillsynsmyndigheter (inte kommuner/regioner) på mål, kvalité, finansiell styrka, seriositet och övervakning av marknadens funktionssätt, samt tydliga regler för hur de som inte lever upp till dessa krav avförs från på den aktuella (kvasi)marknaden (auktorisation?). Denna lösning överensstämmer med Berg/Wennbergs förslag och verkar också vara i linje med den nyligen presenterade utredningen om vinst i skolan. Intressant är att det överensstämmer med de tankar om fokus på kvalité som f.d. statsministern Stefan Löfven hade innan det politiska landskapet tvingade honom att ändra åsikt. Systemet får dock inte utformas så att befintliga aktörer gynnas i förhållande till nytillkomna eftersom man då tappar marknadsdynamiken. Det måste dock göras klart att uppdraget till tillsynsmyndigheterna kommer att bli mycket kostsamt och att den kostnaden rimligtvis måste bäras av kvasimarknadernas aktörer vilket knappast står i överensstämmelse med den politiska viljan att aktörerna helst ska vara små, medelstora och idéburna.
Dessutom måste ersättningen (skolpeng mm) utformas så att den överensstämmer med målen dvs man måste bestämma om man vill stimulera kostnadseffektivitet genom skalfördelar och stordrift med hjälp av en linjär modell eller mindre, medelstora och idéburna aktörer med hjälp av en mer exponentiellt avtagande ersättningsmodell. Som i så många situationer måste man alltså också inom politiken först bestämma målen med verksamheten och sen medlen.
Värmdö januari 2026
Anders Kron