Jag diskuterade i ett blogginlägg i mars i år begreppen produktivitet och effektivitet med anledning av produktivitetskommissionens delrapport och den s.k. Draghi-rapporten. Nu har kommissionens slutrapport kommit med ett smörgåsbord av förslag på bättre produktivitet (eller effektivitet?). Positivt är utredarens attityd att också konstatera vad som är bra och inte bara vad som behöver åtgärdas.
Däremellan har också konsultföretaget McKinsey bekräftat bilden av Sveriges sjunkande produktivitet också relativt andra OECD länder.
Intressant är då också Oxford-professorn Carl Benedikt Frey som i en DI-podd konstaterar att det finns flera (minst två) olika typer av produktivitet och att vi i Sverige varit väldigt fokuserade på den som handlar om stordrift, skalfördelar och därmed stora enheter, men om produktiviteten skall överleva på sikt så måste konkurrensen bibehållas så att det finns en mångfald av (mindre) aktörer som stimulerar entreprenörskap och kreativitet.
Vi bör också ta till oss SNS rapport från september om produktivitet i en ny ekonomisk verklighet av Matilda Orth som beskriver hur produktivitetsutvecklingen påverkas av omvärldsförändringar framförallt då övergången från industri- till tjänstesamhälle.
Produktivitetskommissionens rapport har som vanligt fått ett blandat mottagande med kritik från vänster när det gäller förslag på skattesänkningar, sänkta arbetsgivaravgifter och minskad (inte avskaffad) hyresreglering och från höger när det gäller arbetsmarknadens funktionssätt och förslaget att omarbeta Lagen om valfrihet (LOV)
Intressant är att produktivitetskommissionen inte går på Draghi rapportens linje med förslag på stora statliga subventioner till näringslivet (=aktiv industripolitik?) utan snarare betonar faran med denna politik. Intressant är också att man vad gäller offentlig sektor inte betonar behov av mer resurser utan snarare att befintliga resurser används på rätt sätt (=effektivitet)
Förändringsförslagen är dock inte mer omfattande än att det borde kunna ligga till grund för ett samlat förslag över blockgränserna (dock förmodligen inte förrän efter valet 2026). Som vanligt i svensk politik verkar man vara ganska överens om målen dvs att en hög produktivitet möjliggör löneökningar och ökad välfärd. Det är vägen dit (=medlen) som ju slaget brukar stå om!
Det verkar råd en consensus kring att den svenska arbetsmarknadsmodellen med fristående parter som reglerar arbetsvillkoren i förhandlingar och acceptansen av behovet av strukturomvandling är en konkurrensfördel jämfört med övriga Europa liksom att den fungerande svenska kapitalmarknaden gynnar näringsliv, sysselsättning och tillväxt.
Jag kan tänka mig att den största oenigheten kommer att stå kring analysen och förslagen om offentlig sektor. Att acceptera fakta om den ineffektiva resursanvändningen inom välfärdssystemen och infrastruktur kan vara svårt för det rödgröna blocket liksom att de borgerliga har svårt att acceptera att LOV (=marknadiseringen) och annan konkurrensutsättning inte har levt upp till förvändningarna vad gäller ökad effektivitet.
Receptet är naturligtvis (vilket också påpekats i flera rapporter från Riksrevisionen) en utvecklad och förbättrad styrning av samhällets (stat, region, kommun) resurser. Problemet är bara att detta, liksom all styrning, kräver tydliga och gemensamma mål för att kunna definiera nödvändiga styrparametrar. För att vara praktiskt genomförbart så krävs dessutom att dessa mål inte förändras alltför mycket över tiden. Vi är alltså tillbaka till behovet av samverkan över blockgränserna.
Jag har under året tillsammans med min kollega Mikael Wallgren arbetat på ett whitepaper som beskriver just styrning inom offentlig sektor och avvägningen mellan mål som produktivitet och effektivitet respektive politiskt betingade mål. Vi hoppas kunna presentera ett resultat i slutet av 2025 eller i början av 2026.
Värmdö i november
Anders Kron