I en artikel i SvD 2016 diskuterade jag hur välfärden bör organiseras utifrån kravet på att den ska vara lika för alla oberoende av bostadsort, och konstaterade då hur omöjligt och ologiskt det lokala eller regionala ansvaret då blir.
Jag har också tillsammans med min kollega Mikael Wallgren i en krönika i Kvalitetsmagasinet diskuterat frågan om ansvar och konstaterat att organisationen måste vara tydlig för att styrningen ska fungera och ansvarsutkrävande kunna äga rum.
I det pågående arbetet med ett whitepaper kring styrning av politiskt styrd verksamhet så har vi också konstaterat att i politiskt styrd verksamhet finns en strävan att både delegera (eftersom det är ett positivt laddat värdeord) och ha kvar kontrollen (genom detaljstyrning) samtidigt – s.k. hybridstyrning. Detta är emellertid en ekvation som i praktiken aldrig har gått ihop – dvs man kan inte både ha kakan och äta den!
Inom svensk offentlig sektor har man genom en kombination av delegerat ansvar (exempelvis inom vård och skola) men med statlig styrning ändå försökt genomföra denna omöjliga ekvation. Ett aktuellt exempel på detta är de statliga riktlinjer inom områden med kommunalt eller regionalt ansvar som börjat dyka upp på allt fler områden men också den nyligen presenterade produktivitetskommissionen som vill att staten ska ta ett ökat ansvar för exempelvis vården.
Egentligen är ju dessa ansatser till statlig styrning bara en omskrivning för ökad centralisering. Ett annat sådant exempel är beviljande av resurser med villkor att de används på ett speciellt sätt (lärarlyft, kömiljard m.fl) liksom själva existensen av såväl myndigheter som ministrar (skolverk, skolinspektion sjukvårdsminister) med ansvar för någonting som faktiskt är kommunerna/regionernas ansvar.
Detta leder till en oklarhet i ansvar mellan staten och kommun/region vilket gör det svårt eller omöjligt att utkräva politiskt ansvar inom det aktuella området (avsikten?) liksom att det försvårar styrningen inom området.
Slutsatsen blir att kommunalt och regionalt ansvar för något där såväl arbetssätt som slutresultat är legalt och statligt reglerat blir ett tomt ord, eftersom det är en organisatorisk omöjlighet att ha ansvar för något där man inte har frihet att agera.
Ett alternativ är att göra som i våra grannländer (Norge och Finland) där ansvaret för väldigt många frågor ligger på just kommunerna men där dessa har stor frihet att själva hitta den bästa lösningen på den lokala orten och/eller (ofta) i samverkan med grannkommunerna (s.k. Fylker i Norge).
Värmdö i oktober
Anders Kron