Valfrihet i välfärden: lätt att riva ner men svårt att bygga upp
I en essä i april 2024 om valfrihet i välfärden konstaterade jag att våra valfrihetsreformer i form av lagen om valfrihet och friskolereformen av naturliga skäl innehåller en del brister, men att det verkar vara politiskt omöjligt att åtgärda dom (till och med att utvärdera reformerna).I ett uppföljande blogginlägg i februari i år konstaterades att problemen ligger inom området för s.k. kvasimarknader och att etableringsfriheten, vinstmaximering, uppföljning och styrning samt offentlig samverkan verkar vara en del av lösningen.
Sen dess har från regeringen presenterats ett antal förslag framförallt på skolområdet som innebär justeringar inom ramen för friskolereformen med avseende på betyg (information), begränsad etableringsfrihet och ändrad skolpeng medan från oppositionen föreslås mer strukturella förändringar i form av borttagen etableringsfrihet och någon form av vinstförbud (odefinierat vad det är man förbjuder).
Till detta kommer rapporter under sommaren om ökande problem med bedrägerier inom välfärden i samband med ökad valfrihet.
Ett svar på frågan i vårt blogginlägg i februari i år ”vad är alternativet?” skulle kunna vara det förändringsarbete inom vården som f.n. pågår inom Region Stockholm. Den tidigare socialdemokratiska statssekreteraren och partisekreteraren Stefan Stern utvärderar i en artikel detta arbete och konstaterar att det hittills har resulterat i längre köer, högre kostnader för medborgarna, mindre valfrihet samt att allt fler tvingas betala för vården ur egen ficka. Krisen inom ambulanssjukvården i Stockholm under sommaren tycks bekräfta Stefan Sterns resonemang.
Inom forskningen finns fortfarande förvånansvärt lite gjort med tanke på att valfrihetsreformerna pågått i mer än 30 år, men sen sist (februari i år) har Magnus Henreksson och Niklas Elert på IFN publicerat ett sk working paper kring fenomenet kvasimarknader generellt där man framförallt pekar på problemen med brist på kommunikation mellan ”köpare” och ”säljare” på denna typ av marknader.
Min egen erfarenhet är att dels förutsätter kvasimarknader en omfattande (och dyrbar) satsning på uppföljning och styrning vilken hittills till största del uteblivit, och dels innehåller etableringsfriheten en organisationsteoretisk logisk kullerbytta eftersom den ansvarige då inte råder över befintliga resurser.
Efter att ha följt och studerat frågan något år ar jag är däremot övertygad om att om man lämnar den politiska retoriken (ord som valfrihet, vinst i färden, marknadisering mm) och börjar definiera vad man verkligen vill uppnå så är de politiska skillnaderna inte större än att man kan komma överens över blockgränserna. Problemet är snarare om man verkligen vill komma överens, och i så fall att hitta ett system som stödjer detta!
Det är här resurserna borde sättas in!
Värmdö i september
Anders Kron