För sju år sedan skrev jag en debattartikel i tidningen Verkstäderna om behovet av att anpassa industriavtalet till en föränderlig omvärld. Artikeln möttes med iskall tystnad från såväl fackförenings- som näringslivsorganisationer. Samma år publicerade Arbetsmarknadsekonomiska rådet en rapport på samma tema – vilket resulterade i att rådet lades ner!! Som jag konstaterade i ett blogginlägg i juni i år så har debatten mognat sen dess. Sen industriavtalet ingicks finns numera en probleminsikt men enighet om vilka åtgärder som krävs saknas fortfarande.
Som jag också konstaterade då finns i Sverige en stor enighet bland såväl näringsliv som fackföreningar och politiker om partsmodellens och industriavtalets fördelar, men då måste man också kunna åtgärda dess med tiden allt mer uppenbara brister framförallt oförmågan att kunna hantera strukturomvandling eftersom industriavtalet låser fast relativlönerna.
Såväl IFN (Calmfors & Skedinger) som Ratio (Stern & Uddén Sonnegård) och Almega har i rapporter pekat på problemen. Ett av få förslag till lösning är en mer decentraliserad lönebildning med hjälp av exempelvis s.k. sifferlösa avtal.
Socialdemokraternas senaste kongress aktualiserade också en viktig principfråga i sammanhanget: antingen har vi den svenska modellen dvs att villkoren görs upp mellan arbetsmarknadens parter i förhandlingar eller också har vi den inte dvs statlig lönepolitik, men vi kan inte ha den bara när det passar den egna dagordningen!
Sen industriavtalet ingicks 1997 har vi haft en strukturomvandling i svenskt näringsliv med en övergång från industri- till allt mer av tjänste- & kunskapssamhälle. Det leder till ett ökat fokus på s.k. humankapital jämfört med tidigare s.k. realkapital (maskiner & inventarier). Behovet av verktyg för s.k. ”talent management” har därför ökat och lön är ju en av dom. Det torde leda till en mer individualistisk lönesättning och därmed mindre av inflytande för kollektivavtal. Till detta kommer att i ett kunskapssamhälle minskar behovet av skalfördelar i verksamheterna (eller blir omvänt=skalnackdelar) och verksamhet kommer därför i ökad grad bedrivas i mindre och medelstora företag – som traditionellt har en lägre grad av kollektivavtalsanslutning. Ett sätt (enligt Ratio) att åtgärda detta skulle kunna var att göra kollektivavtalen enklare och därmed lättare för mindre och medelstora företag att tillämpa.
Lars Calmfors m.fl. har i en rapport 2018 och efterföljande böcker påpekat att industriavtalet hämmar denna strukturomvandling eftersom relativlönerna i hög grad är låsta (den upplåsningen som har förekommit har ju i hög grad ägt rum genom statlig lönepolitik – som ju ingendera parten vill ha). Den ovan beskrivna övergången till en mer decentraliserad lönebildning (sifferlösa avtal) kan vara ett sätt att lösa detta problem, men har ibland rönt motstånd från delar av fackföreningsrörelsen. En sådan utveckling kräver dessutom ett ökat engagemang på lokal nivå från såväl fack som arbetsgivare vilket motsägs av de senaste årens utveckling. Dessutom är det väl också så att föra ut lönebildningsansvaret lokalt skulle hota jobben för en hel kader av ombudsmän hos såväl arbetsgivare- som arbetstagarorganisationer (eller åtminstone kräva omskolning av dessa).
Ett annat sätt vore att vidga industriavtalet från just bara tillverkningsindustrin till hela den internationellt konkurrensutsatta delen av näringslivet, en lösning som förespråkas av Almega men som (anser somliga) skulle göra det svårare att komma överens om nya avtal och med säkerhet skapa en hel del gränsdragningsproblem. Att detta gränsdragningsproblem redan finns framgår dock tydligt av att enligt industriavtalet är det endast ingenjörer bland akademikeryrkena som är ”konkurrensutsatta”, vilket på sikt sprider ett löjets skimmer över modellen.
En annan lösning som Calmfors, Skedinger m.fl. (2019) är inne på är att bredda uppdraget för industriavtalet så att man exempelvis också i det s.k. märket (Calmfors använder begreppet ”normering”) också måste ta hänsyn till samhällsekonomin i allmänhet såsom inflationsutveckling, önskad förflyttning av arbetskraft mellan sektorer och löneutvecklingen inom s.k. bristyrken (lärare, poliser, sjuksköterskor m.fl.). Det skulle kunna ske genom att Medlingsinstitutets uppdrag breddades från fokus på just märket till ett samhällsekonomiskt ansvar i stort.
Oberoende av vilken lösning som väljs så är risken att om ingenting görs så går utvecklingen mot allt mer av statliga ingrepp (lönepolitik?) maskerade under fraser (floskler) som vårdsatsning, lärarlyft, tiotusen fler poliser m.fl., vilket ju alla är överens om är en utveckling som vi inte vill ha.
Värmdö i augusti
Anders Kron