Arbetsmarknadsekonomiska rådet presenterade 2018 en rapport där man konstaterade att organisationsgraden generellt inom fackföreningsrörelsen och framförallt inom LO området är sjunkande och var då (inom LO området) 68%. Rapportförfattarna (Calmfors, Skedinger m.fl) hävdade i rapporten (och därefter i boken ”Kollektivavtal & lönebildning i en ny tid”) att om inte denna utveckling ändrades så skulle legitimiteten hos kollektivavtalen och därmed den svenska modellen undermineras. Det var då och verkar fortfarande vara en känslig fråga för när jag bad om material eller intervjuer om detta så var det förvånansvärt svårt att få hjälp.
I en nyligen publiceras rapport från tankesmedjan Arena ide´ kan konstateras att organisationsgraden inom just LO området har fortsatt att sjunka med ca 10% och nu är nere i 58% (55% i privat sektor och lägre än 50% i små företag)
Samtidigt så finns i Sverige en stor enighet (på övergripande nivå) mellan arbetsgivare, arbetstagare och samhället i övrigt, att partsmodellen är bra och att man vill behålla den. Det är tom så att partsmodellen anses vara en konkurrensfördel för svenskt näringsliv.
Det hänvisas i detta sammanhang ofta till en fortsatt hög kollektivavtalstäckning, men parallellt med denna utveckling så sker i Sverige en strukturomvandling från industri till tjänste- och kunskapssektor vilket på sikt innebär att alltfler kommer att vara anställda i mindre och medelstora företag. Eftersom dessa har en lägre organisationsgrad så kommer kollektivavtalstäckningen som upprätthållits av den höga organisationsgraden hos arbetsgivarna, att sjunka.
Vad beror då den här utvecklingen på, vad kan man göra åt det och hur långt kan det gå innan trovärdigheten i partsmodellen spricker?
1.Det faktum att LO i motsats till övrig svensk fackföreningsrörelse inte är politiskt obundet har ibland framhållits som ett skäl till just LO kollektivets sjunkande organisationsgrad. Till detta kommer uppmärksammad hantering av oliktänkande som en ytterligare orsak, samt tidigare blockad av företag utan anställda liksom blockad mot utländska byggnadsarbetare.
2.Parallelt med strukturomvandlingen har också en mer individualistisk livsstil utvecklats vilket påverkar den fackliga organisationsgraden generellt
3.Andelen utrikes födda har ju ökat i riket i stort men proportionellt mer inom LO grupperna. Eftersom organisationsgraden här är traditionellt lägre så påverkar det LO mer.
4.Den bristfälliga anpassningen mellan den pågående strukturomvandlingen och det s.k. industriavtalet påverkar entusiasmen för kollektivavtal negativt både hos arbetsgivare och arbetstagare vilket resulterat i sjunkande fackligt engagemang på lokal nivå och minskat entusiasm hos enskilda företag att teckna kollektivavtal.
Vad kan man då göra åt det? För det första så verkar man ha kommit ur fasen att förneka problemet (sopa under mattan). Såväl Arena idé som Ratio och Medlingsinstitutet har publicerat rapporter om utvecklingen. Dessutom verkar det inom LO och enskilda förbund pågå en process där man ser över relationen till det socialdemokratiska partiet samt tonar ner stridsåtgärderna mot såväl företag som inte tecknar kollektivavtal som oliktänkande.
I en uppsats från 2012 vid Göteborgs universitet konstaterade författarna att parterna behöver bli bättre på att ”sälja in” värdet av kollektivavtal till sina respektive medlemmar. Likaså att framförallt LO förbunden behöver arbeta med ”erbjudandet” och säkerställa att det upplevs motsvara priset dvs fackföreningsavgiften (kanske tom en utveckling mot mer av individanpassning).
När det gäller arbetskraft med utländsk härkomst behöver nog parterna generellt arbeta med en ”kulturell anpassning” av villkoren på svensk arbetsmarknad
Ett tungt argument är dock att ingen egentligen vill ha en förändring (exempelvis lagstiftning) eftersom det vore till förfång för alla parter. Detta faktum borde ju då stimulera till nödvändiga förändringar?!
2018 ansåg alltså Calmfors att organisationsgraden på dåvarande nivå (ca 68%) var oroande. Nu är den 10% lägre! Hur långt kan den då sjunka? Det har visat sig när man ser på utvecklingen i enskilda branscher (exempelvis hotell & restaurang) och internationellt (Tyskland) att det kan gå ganska långt innan trovärdighet eroderas och man uppnår en ”tipping point”. Det borde alltså kunna undvikas om man ser en trovärdig utveckling som går rätt håll, men det bygger nog på att man undviker statlig inblandning kring villkoren på arbetsmarknaden (exempelvis arbetstiden).
Åland i juni,
Anders Kron
Källor:
2025/https://gupea.ub.gu.se/bitstream/handle/2077/32239/gupea_2077_32239_1.pdf?sequence=1&isAllowed=y
Nu tar vi semester och är åter med nästa blogginlägg i augusti.DS