I vårt senaste nyhetsbrev (i april) berättade vi om en bok av Lisa Pelling & Marika Palmér från Arenagruppen där det konstateras att det saknas en ”gemensam berättelse” som metod att få till beteendeförändring inom miljö och klimatområdet, det vi konsulter brukar kalla förankrad målbild eller vision.
I en nyligen utkommen rapport summerar samma Lisa Pelling tillsammans med Vilgot Österlund kunskapsläget kring relationen mellan ansvar för klimat och miljö just för det personliga ansvaret. Man konstaterar där att ekonomiska styrmedel tenderar att ha effekt på de grupper som har råd att avstå. För att få en bred acceptens för förändring mot ett mer klimatvänligt och socialt hållbart krävs därför att de kombineras med omfördelningar eller förändringar av inkomstskillnader på annat sätt.
Detta stöds (delvis) av en ESO rapport från Göteborgs Universitet som pekar på att om miljö och klimatpolitiska styrmedel skall accepteras så krävs öronmärkning av skatteintäkter, kompensation till drabbade och andra typer av fördelningspolitiska åtgärder.
Många analyser pekar alltså på att bördorna måste upplevas som rättvisa. Problemet är att ordet ”rättvisa” saknar vedertagen definition. Fokus blir därför på ordet ”upplevd” dvs vad flertalet anser ligga i ordet ”rättvisa” i den aktuella frågan (miljö och klimatpolitik).
Den 5–6 april i år bjöd organisationen Klimatriksdagen i till konferens om bl.a. hur vi får till ett ändrat beteende. Även här betonades det odefinierade ordet ”rättvisa” men också delaktighet och att klimatarbetet måste vara ”lockande”. Intressant är greppet med ”klimatrådslag” som ett sätt att skapa engagemang hos enskilda individer och därmed skapa en påverkan nerifrån och upp.
I en podd på Access TV (med bl.a. Vidar Andersson & Katarina Barrling) som egentligen skull handla om ”vanligt folk” kom det att handla mycket om hur man driver förändring bl.a. då inom klimatpolitiken. I podden framhärdas vattenkraftsutbyggnaden (på 50–60 talet) som ett positivt exempel på hur politiken kan styra och människor ändå acceptera att få gå från hus och hem för det gemensammas bästa. För det första stämmer det inte riktigt – vi hade ju protesterna mot utbyggnaden av Vindelälven på 60 talet och Almarna på 70-talet, och för det anda är det tveksamt om det skulle gå att genomföra idag med en kunnigare och mer individualistisk befolkning.
Till detta kommer att så fort miljö och klimatåtgärder verkligen genomförs så har det (på senare tid) nästan alltid uppstått proteströrelser i form av gula västar, traktorblockader eller bensinuppror.
Dessutom undergrävs trovärdigheten av att åtgärder som redan vidtagits (såsom krav på hållbarhetsrapportering) som kostar miljoner inte har givit önskvärd effekt.
Ofta framhålls att 70% (eller 80%) av befolkningen i opinionsundersökningar vill ha en mer radikal miljö eller klimatpolitisk – men detta är tyvärr att ljuga med statistik. Om man lägger till priset (i form av nödvändiga omprioriteringar) så faller stödet (i samma undersökning) till mindre än hälften. MEN i en i dagarna publiceras en studie (källa saknas) som sägs visa att en majoritet av de tillfrågade skulle var beredd att avstå en procent av egna intäkter för en bättre klimatpolitisk, så det kanske finns hopp!
Egentligen handlar det om traditionell organisationsteori!! För att genomföra en förändring (oberoende vilken) och få till en beteendeförändring som ska bli bestående så krävs en gemensam bild av problemet samt vägen att åtgärda det och priset för detta samt vem som ska betala. Det ”gamla” sättet att tvinga på människor varaktig förändring har i takt med övergång från industri- till kunskapssamhälle blivit allt svårare. För att få till nödvändig och önskvärd beteendeförändring inom miljö och klimatområdet så måste vi därför istället skapa en gemensam probleminsikt, acceptans och förståelse för lösningen och få till ett gemensamt mål (och pris för detta), så att det bildas ett tryck underifrån på beslutsfattare vare sig vi kallar dom politiker, opinionsbildare eller företagsledare. Här kan de ovan beskrivna tankegångarna och förslagen ((delaktighet, lockande, rättvisa mm) säkert vara relevanta men de måste konkretiseras i form av åtgärder hur vi som enskilda individer (medborgare, väljare) måste ändra vår egen livsstil i form av omprioriteringar samt beskrivning av hur vi säkerställer att vi verkligen uppnår resultat. Mindre fokus måste alltså läggas på politikens ansvar och mer på vårt eget!
Värmdö i maj
Anders Kron