Det talades mycket om produktivitet i höstas i samband med produktivitetskommissionens delrapport 2024 (slutrapport i oktober 2025) samt Mario Draghis rapport om att Europiska länders (inklusive Sverige) bristande produktivitet (i förhållande till USA och Asien). Samtidigt används i den ekonomiskpolitiska debatten ofta ordet effektivitet. Vad är då den inbördes relationen mellan begreppen? Är de synonymer?
Enligt Wikpedia är produktivitet måttet på det värde som produceras per enhet insatsfaktor medan effektivitet är förhållandet mellan insatserna i en verksamhet och verksamhetens resultat. Begreppen är alltså inte synonymer. Produktivitet blir med dessa definitioner en delmängd av effektivitet. Det som vi eftersträvar blir ju då effektivitet och inte produktivitet.
Varför har vi då en produktivitetskommission och inte en effektivitetskommission?
En anledning är nog tradition. I ett varuproducerande industrisamhälle (som det svenska tidigare) är det väldigt mycket fokus på just produktionen och vi har nog inte riktigt lyckats ställa om tankesättet till att huvuddelen av vår BNP faktiskt är tjänster, eller framförallt kombination av varor och tjänster. Uppvaknandet framgick med önskvärd tydlighet vid pandemin då det ju framgick att vårt näringsliv arbetar med en internationell kombination av leverantörer (sk leverantörskedjor) och att inte allting görs vid bruket som för 100 år sedan.
Vi eftersträvar alltså en högre effektivitet. Samtidigt lever vi i ett samhälle med problem med stress som sägs bero på för höga effektivitetskrav. Ett sätt att lösa det som har framförts är genom en allmän arbetstidsförkortning – som ju dock måste finansieras på något sätt. Med krav på en bibehållen (ekonomisk) standard så kan det inte ske på annat sätt än genom ökade produktivitets- eller effektivitetskrav, och därmed snarare ökad stress. Vi kan alltså inte både ha kakan och äta den (vilket vi konstaterade redan i vårt blogginlägg i september 2024)
Frågan har blivit väldigt aktuell på senare tid på grund av det besparingsprogram (effektiviseringar?) som sjösatts i USA med arbetsnamnet Doge. Samtidigt har det blossat upp en svensk debatt om behovet av att göra något motsvarande, alltifrån att ”hushålla med skattebetalarnas pengar ” eller utnyttjande av besparingspotentialen i svensk offentlig sektor, vilken tydliggjorts bl.a. av Jens Nylanders analyser.
En anledning kan vara att vi här i Sverige har välfärdssystem som etablerades för 60–70 år sedan och som inte alltid följt med i omvärldens förändringar och medborgarnas krav, men som blivit lite grann av ”heliga kor” som inte får ifrågasättas. Exempelvis har stiftelsen Kunskapsverket nyligen presenterat en analys av den svenska vården som bekräftar den ineffektivitet som tidigare utredningar också påpekat (men ingenting hänt).
Likaså har vi en stor mängd myndigheter med överlappande ansvarsområden men med bristande eller ingen samverkan. Detta uppmärksammas av varje ny regering oberoende av partifärg, men ingenting händer. Likadant är det med byråkratin. Vi vet att regelbördan hämmar innovation och utveckling av svenskt näringsliv. Ända sen 90 talet (Mona Sahlin) har det pågått aktiviteter för att åtgärda detta, men inget konkret händer!!!
Även valfrihet inom välfärden, som ju ursprungligen var avsedd att vitalisera offentlig sektor, har blivit en helig ko inom borgerligheten, så trots att både forskare och tillsynsmyndigheter påpekat brister så sker inga förändringar.
Värmdö i mars
Anders Kron